mktmoget

nu har dagen kommit, den dagen man inser att man har vuxit ifrån lokalfester. Det känns sorgligt. Jag och min goda vän var för ett tag sen på en usel sådan. Kanske var det där min avsky började. De enda gästerna på denna lokalfest var småpojkar som blivit klädda av mamma med scarfar och skjortor. Kan tänka mig att föräldrarna förevigade denna "första fest" med bilder och pussar. Dock var inte jag intresserad av att dansa med någon 96:a vars enda mål för kvällen var att få hångla. Fick nästan moderskänslor, fast nej. Där fanns också några tjejer som drack cider med bärsmak och dansade till Mohombi. Tyckte det var lite komiskt. Fast förmodligen är det bara jag som har för höga tankar om mig själv, fast det är kanske lika bra.

Den andra halvan av denna bloggen, du får gärna vara lite mer aktiv annars byter snart Petter lösenord. xoxo



borde bjudit grabbarna på detta.

 jag har tyvärr insjuknat i körtelfeber. För er som inte vet vad körtelfeber är så kallas det också för kyss-sjukan (OBServera särskrvining). Nu kanske det ringer några klockor? En god vän till mig hade detta för ett tag sen och hon beklagade sig hur jobbigt det var. Jag trodde inte riktigt på att det kunde vara så jobbigt men Andrea (som för närvarande bor i USA) du hade rätt. Körtelfeber är inte någon lirare. Jag sökte sjukvård för detta igår, jag satt i ett smittat väntrum bland hostande penisonärer och gurglande småbarn. Det var äckligt. Efter det var jag tvungen att göra ett halsprov, vilket också var nytt för mig. "Det här känns inte", hur många gånger har man inte hört detta felaktiga uttalande av en doktor? Men till er som inte vet vad ett halsprov innebär kan jag berätta att man kör ner en tops så långt ner i halsen som man kan komma. Jag var nära att få en uppstötning. Efter denna lilla pärs konstaterades min sjuka. Läkaren vänder sig om mot mig och flinar välbelåtet, "har du någon pojkvän?" 
Jag svarar sanningsenligt nej och en pinsam tystnad bryter ut. Läkaren berättar då att min sjukdom sprids genom saliv och förmodligen har någon person som kysst (ha-ha) mig givit den till mig. Men grappar ni kan vara lugna, nu smittar inte jag längre i alla fall. Den gulliga doktorn skrev ut antibiotika till mig så nu behöver jag bara må illa av den i tio dagar. Mitt liv rullar sakta framåt.

Men till dig som smittade mig, vem du än är, jag tänker aldrig mer prata med dig.
 

jag har aldrig varit blödig. Tvärtom så har jag alltid haft ett hjärta av sten och verkligen inget har kunnat få mig att ta till lipen. Jag har besökt två begravningar med nära släktingar och knappt kunnat gråta, detta låter kanske hemskt men verkligheten är hemsk ibland. Fast sen å andra sidan är jag en ganska hemsk människa också så det kanske förklarar en del. Jag har alltid skrattat åt människor som gråter till filmer, jag har inte i hela mitt liv kunnat förstå hur man kan bli känslosam till en film. Ett tag undrade mina föräldrar hur det var fatt med mig. Med tanke på att jag var så känslolös, men föräldrar jag säga er att det är lugnt med mig. Jag kanske inte är en person som visar känslor som ni är vana att se tonårstjejer göra det men jag har också känslor, fast på insidan. Jag gråter på insidan istället. Har alltid funnit det finare än att sitta med utsmetad mascara och rödspängda ögon. Dessutom är jag fruktansvärt ful när jag gråter.

Men nu till mitt stora Men i denna text, man blir blödigare med tiden. Det känns jobbigt att behöva erkänna det men det är den krassa sanningen. Jag tog mig själv på bar gärning igår när jag satt med mina småsyskon och såg en barnfilm. Den handlade om två hundar som var kära. Där satt jag till en början halvsovandes och suckade över den intetsägande filmen. Men när jag väl satte mig in i den och slutade närmade sig överrumplade en känsla mig som jag aldrig tidigare känt, glädetårar. Jag kände hur jag var på vippen att börja gråta. Jag stretade emot och lyckades hålla det inne. Jag erkänner att det var inte en känsla jag gillade. Så för mig kommer känslor alltid att finnas på insidan, it's a win win situation.

med väldigt stor risk för att låta som en person med alldeles för mycket fritid vill jag nu ge er ett bryskt uppvaknande. Jag har hittat en ny hobby som faktiskt är väldigt underhållande. Det är många som undrar vad som egentligen hände med våra svenska barnskådisar, Ronja rövardotter, Birk, Tjorven, Pippi och vidare. Därför har jag nu tagit reda på det genom allas trogna Facebook. Tyvärr känner jag mig inte särskilt tillfredställd med det jag fann. Det visade sig att de flesta blivit väldigt gamla (jag vet att de också åldras men ändå) och att många tappat glimten i ögat. Jag kan till viss del ha förståelse för detta, jag menar hur lätt kan det vara att komma tillbaka till skolan efter att ha spelat Pippi till exempel? Jag tror att man lär bli hyfsat utstött (av ren avundsjuka givetvis). Inte tjänade de några summor på det heller som jag har förstått det. Jag kan också förstå varför deras karriärer gick i stöpet. Tänk er själva att anställa Annika ifrån Pippi Långstrump till en sexscen i en film. Ingen vill väl se lilla Annika ligga där och hålla på, hur groteskt hade inte det varit. Alltså innan ni "stagemoms" försöker mecka en barnroll i någon kass film till era barn, tänk ett steg längre än vad Pippis, Ronjas, Madickens och Emils föräldrar gjorde. De kommer aldrig kunna ställa upp i en sexscen efter det.


Lindsey Lohan är ett praktexempel, men ha i åtanke att hon är amerikan.