OBS! man blir blödigare med tiden
jag har aldrig varit blödig. Tvärtom så har jag alltid haft ett hjärta av sten och verkligen inget har kunnat få mig att ta till lipen. Jag har besökt två begravningar med nära släktingar och knappt kunnat gråta, detta låter kanske hemskt men verkligheten är hemsk ibland. Fast sen å andra sidan är jag en ganska hemsk människa också så det kanske förklarar en del. Jag har alltid skrattat åt människor som gråter till filmer, jag har inte i hela mitt liv kunnat förstå hur man kan bli känslosam till en film. Ett tag undrade mina föräldrar hur det var fatt med mig. Med tanke på att jag var så känslolös, men föräldrar jag säga er att det är lugnt med mig. Jag kanske inte är en person som visar känslor som ni är vana att se tonårstjejer göra det men jag har också känslor, fast på insidan. Jag gråter på insidan istället. Har alltid funnit det finare än att sitta med utsmetad mascara och rödspängda ögon. Dessutom är jag fruktansvärt ful när jag gråter.
Men nu till mitt stora Men i denna text, man blir blödigare med tiden. Det känns jobbigt att behöva erkänna det men det är den krassa sanningen. Jag tog mig själv på bar gärning igår när jag satt med mina småsyskon och såg en barnfilm. Den handlade om två hundar som var kära. Där satt jag till en början halvsovandes och suckade över den intetsägande filmen. Men när jag väl satte mig in i den och slutade närmade sig överrumplade en känsla mig som jag aldrig tidigare känt, glädetårar. Jag kände hur jag var på vippen att börja gråta. Jag stretade emot och lyckades hålla det inne. Jag erkänner att det var inte en känsla jag gillade. Så för mig kommer känslor alltid att finnas på insidan, it's a win win situation.
