mktmoget

Minigiljotinen hugger över Filips nacke med ett krasande läte. Men som sagt, det var en minigiljotin och därför var inte ett hugg tillräckligt. Filips kropp rycker till och ett skärande skrik klyver natten. Farbror Johannes skrockar åter igen "Hoho, du var inte klennackad nog. Ett hugg till borde lösa det". Min kropp skakar okontrollerat, att se Filip lida på detta sätt väcker starka familjekänslor till liv. Jag försöker skrika men en osynlig hand håller mig tillbaka, är det min systers hand? Farbror Johannes höjer eggen igen och denna gången med större lycka. Filips huvud rullar likt en fotboll över gräset och stannar framför mina fötter. Hans döda ögon ger mig en föraktande blick. "Dags att gröpa pumpa" säger Farbror Johannes med en melodiös ton. Hela familjen kommer med skedar i högsta hugg. Efter en stunds grävande hittar de slutligen hypofysen och hela släkten gör high five och low five. Farbror Johannes till och med klickar med mormor Maj-Britt som är helt med på noterna. Har de övat tidigare? Ett silverfat med den blodiga hyposfysen förs fram till mig och släkten viskar i en hotande ton "ät,ät,ät". Uppmuntrad av deras triggande viskningar utbrister jag "ajaj, jag är redo" (OBS!KapTen RöD) och sörplar i mig denna lilla delikata bit som en gång tillhörde den man jag älskat. Inget händer, ritualen förväntas nu vara klar och alla ser spänt på mig. Deras blickar börjar förvridas eftersom de förstår att ritualen inte har fullbordats. "Hej, det är Magdalena" försöker jag. Men det funkade inte så jag blev dödad. Hejdå.